Vår egen Star Wars berättelse.

Den här tråden är av samma typ som "One word crawl" men skillnaden är att varje person som vill skriva får skriva så mycket som han / hon vill. Försök hålla tråden seriös så kan vi se hur det blir... (Vi behöver inte kopiera texten till nästa inlägg eftersom det blir ganska långa inlägg ganska snabbt då).
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Skeppet sänkte sig ned över och landade bredvid klippan. De båda solarna hade redan börjat gå ner men tempraturen var fortfarande hög och det var den som Ras Nitom tyckte var det sämsta med Tatooine.
Han var en prisjägare från en planet med skog som gav skugga. Egentligen hade han inte tid att stanna eftersom hans uppdragsgivare inte gillade förseningar men det var ett under att han levde och skeppet var verkligen i behov av repararation efter intermezzot med en grupp smugglare som han råkat komma ivägen för och det fanns inte någon annan planet i närheten så det fick bli Tatooine.

 

Det var tyst.

 

Han tog fram sin speeder från rymdskeppet och åkte iväg mot staden för att skaffa de delar som gått sönder i striden. Pengar var inte något bekymmer då han livnärt sig på att "hämta folk till den som betalar mest" som han själv uttryckte det.

 

Marken rusade förbi under honom när han närmade sid Mos Eisley. Det var ingen stor stad han såg framför sig men den var desto livligare. Det borde inte vara några problem att fixa delarna han behövde.

 

Så snart Ras susade förbi de första byggnaderna märkte han att något var på gång i staden. Musik och allmänt ståhej hördes från de centrala delarna. Ju närmare han kom desto fler invånare stötte han på. Till slut såg han vad han redan vid stadens utkant hade förstått:

 

Folket firade och det av en god anledning. Han hade hört rykten om det som hänt, men var inte säker på om de var sanna historier han hört.

 

Han svängde runt hörnet på en större byggnad och parkerade sin speeder i skydd av en liten grå-beige utbyggnad. "Med så mycket folk på gatorna är det enklare att ta sig fram till fots" tänkte han och styrde stegen mot huvudgatan.

 

Han viftar bort en närgången Jawa som försöker sälja på honom fyra rullar recyklad flimsiplast. Ljudet från huvudgatan stiger för varje steg han tar.

 

Det är som alla hörde hans tankar som stegrade inom honom dunkande. Han hörde ljudet av en som skrek förolämpningar efter honom men han ignorerade´det fullständigt.

 

Han rättade till sitt bälte som så ofta hängde slappt runt hans höft.
Hettan, som gjorde sig alltmer påmind,
gjorde hans strupe torr och hans skalle tung.

"Måste få ett glas vatten snart", tänkte han.

 

"Annars kommer jag inte att kunna koncentrera mig överhuvudtaget!"
Han vände sig om letade efter det som han behövde mest och till sist fick han syn på det 100 meter bort.

 

100 meter kan tyckas en struntsträcka. Om man inte ska vara petig och säga att 100 meter faktiskt är det, just en struntsträcka alltså. Man kan se det hela som en mätsträcka egentligen. Som tidigare fastslaget är 100 meter en struntsträcka. Alltså, om du inte orkar gå denna struntsträcka kan du kallas för att vara för lat. Vad som senare ska göras för att avhjälpa denna överdrivna lathet hör inte hit.

Vad som hör hit är att om det var något Ras Nitom inte var så var det lat. Han var inte den sortens prisjägare som drog sig undan att gå 100 meter för sitt vatten inte. Han skulle i det närmaste kunna ha gått 200 meter!

Men det är som man säger, ingen regel utan undantag. Ras skulle ha gått de 100 meterna, om de inte var för de tre, tungt beväpnade varelserna framför honom.

 

De var stora, de var fula, de fick Devaronians att verka vänliga och pålitliga och de bar tillräckligt med vapen för att kunna utrusta hela Executors truppreserv.

Den största av dem tog ett steg framåt och höjde den bepansrade armen.

"Irt varrr sri?" västen varelsen.

 

Ras Nitom kände en snabb förvåning över varelsens ord. Vad menade han egentligen? Att han skulle komma hit och vara ute efter en sådan sak?

 

SÃ¥ plumpt!

 

Varelsen fortsatte att vråla och uttryckte sina känslor över hans ansiktsuttryck.
"Vad?" Röt han frågande till varelsen

 

"Menar du att ni firar en dödshändelse och hoppas på att jag ska ställa mig som frivillig till dödsdansen??"

 

Varelsen nickade...

"Nej, det här har jag inte tid med..." tänkte han men såg på varelsen att denne inte tänkte ge sig förrän han gått med på varelsens krav.

 

"Nåja..." tänkte han "Det är ju bara 35 procents chans att jag faktiskt dör. Jag måste bara akta mig för jätteyxorna som svingas, och jag vara väl inte för inte mästare i svärdans på tre planeter!"

Han nickade åt varelsen och varlsen log plötsligt och det gjorde att hans utseende blev mycket mer groteskare än förut.
"GROWL!"
Det blev stort ståhej när hans kamrater fick reda på främlingen som ställde upp i dödsdansen för någon han inte kände.

Ras Nitom log ett snett leende och skakade på huvudet åt sig själv. Hans uppdragsgivare kommer absolut inte att gilla detta. Han skulle söka igenom planeten diskret och hade nu hamnat mitt i en tradionell och officel dödsdans när flera hundra människor skulle se på och hålla tummarna(eller något annat) på att han skulle misslyckas i sin dans.

 

Han kände en tanke gå igenom hans hjärna och han försökte skaka av sig den. Men den satte sig om en isklump om hans hjärta för att stanna. Tanken skrämde honom.